Nature    Cats     Paris     House     Oven     Pool table
Texter:

  2008-02-18      |         Nick Belmon

Ledarskap

Alla hittillsvarande sociala sammanslutningar och associationer, i form av grupper, organisationer, partier, mm. visat sig vara stängda, hierarkiska rum för en privilegierade ledarskap att styra och hantera flertalet i grupper och sätta upp normen för handling, rita fram visioner och idealen.

Denna text en kritisk granskning av ledarskap.


Individens egenskaper är baserade på egna förutsättningar, egna känslor, idéer, visioner och drömmar och egna upplevelser. Kollektivets egenskaper däremot kan sammanfattas i att inordna individernas kvalifikationer under bestämda plattformer. Argumentet är att den ensamme individen redan lever i ett gemensamt liv med andra, och för att söka sina behov måste han vända sig till andra.

Kollektivet är baserade på fastare former – av olika slag – för att kunna vara ett kärl för flertalet individer. Individen vill gå vidare och har den naturliga tendensen att överskrida allt. Kollektivet vill däremot stanna individen och hålla honom fast vid principer och ”socialisera” honom. Det sociala är att söka sitt öde tillsammans med andra och i samarbete med andra för att skapa även ett gemensamt förhållningssätt och en identitet och som överskrider den ensamme individens.


Både individen och kollektivet är olika sidor av det mänskliga livet. Men det finns olika och motsägelsefulla uppfattningar om den enes eller andres övertag. Motiveringen kommer även från helt olika perspektiv. I den strukturalistiska synen läggs i princip hela tyngden på kollektivet och individen får sin plats och identitet först i sociala strukturer som redan finns innan den ensamme individen kommer till världen.


Kollektivet är varken den ena eller den andra individen. Det är en symbolisk beteckning, som i verkligheten inte finns. Kollektivet är ”Vi”. ”Vi” är en abstraherad och upphöjd plattform som inkluderar de enskilda individerna under ett organiserat social sammanhang.


Som har nämnts ovan, har individen en överskridande karaktär medan kollektivet betonar det fasta. Kollektivet i sig är livlöst och kan inte vara annat än reflektionen av de levande varelsernas impulser, fastän i en symbolisk och distanserad form.


Överskottet av resurser i samhället skapade grupper med motsägelsefulla intressen: de ägande grupperna och de egendomslösa. Den här var en brytningspunkt som automatiskt gav kollektiven en auktoritär karaktär. Individen fick över huvud taget inte välja för att ansluta sig till det ena eller andra kollektivet utan bara hamnade i något av dem. Klasskollektivet har varit av så fundamental betydelse som satt sitt prägel även på andra sammanslutningar mellan människor. Kollektiven och grupper var inte individers fria associationer, och kunde inte reflektera deras unika personlighet, utan var stängda rum som präglade dessa efter fasta livlösa principer, beroende på deras kopplingar till egendom, och därifrån till egendomspräglade moral, lagar och seder.


Egendomen har sedan dess genomsyrat kollektiven och all mänskligt gemenskap under historiens gång, vilket innebär förtingligandet av gemenskapen och att mänsklig samvaro präglas av egendomen i större utsträckning än själva individernas existentiella villkor. Med andra ord har det varit något annat utifrån än själva individerna som dikterat villkoren för individens liv, förkroppsligat i auktoritära förhållningssätt. Det auktoritära kollektivet sätter sig över individens öde och bortser från det faktum att det hela tiden är individen som är den levande och aktiva faktorn i det sociala livet. Kollektivet gestaltar sig som allmänna och moraliska principer som ska följas och genomsyra individens liv. Individen kan få ett lyckligt liv om han förverkligar de principerna. Kollektivet och kollektivets principer blir den aktiva faktorn och individen tar den passiva och följsamma rollen.

Det är under gruppens beskydd som individen ska söka sig och få sin trygghet. Han har inte väsentliga personliga ansvar än att ”göra sitt” fastlagda uppgifter och följa principerna.


Auktoriteten upphöjer sig från sin omedelbara hemvist, egendomen, och inkarnerar sig i auktoritära metoder och auktoritära ledare, som i avsaknad av tillit till individernas egna potentialer, centraliserar makt och inflytande i ringa kretsar kring kärnan i ledarskapet. Ledare får av naturen en privilegierad ställning att formulera riktlinjer, tolka moralen, fastlägga lagar och principer och fatta avgörande besluten. Kroppen, gruppmedlemmarna, organiseras till att utföra bestämda och mer eller mindre snäva arbetsuppgifter som redan har skisserats av ”huvudet” i gruppen.


I och med att kollektivets öde är förtingligad och alienerad från individernas, följer detta öde fasta scheman, när det gäller visioner, bilden av framtiden och de metoder som ska bära gruppen dit. Målet, det framtida samhället, får ett bestämt utseende, oberoende av de levande individernas krav och den konkreta situation som dessa befinner sig i. Detta ifrågasätter individernas påstådda frihet. Att sätta individen i fasta banor mot bestämda mål sätter inget utrymme för individens frihet. Om vi förutsätter att framtiden, på grund av dess eventuella karaktär är, trots alla ambitiösa försök till förutsägelser, oviss och är starkt beroende av situationer som inte har kommit, å ena sidan, och beroende av individernas egna förutsättningar och deras oförutsebara reaktioner I realtid å andra sidan, kan vi inte ha höga tankar till dessa fasta framtidsvisioner. Framtiden och det utopiska samhället är individernas egen verk i en riskabel och fri kamp i sin konkreta situation mot drömmarna. Det är kanske just denna ovisshet och oförutsägbarheten i individernas beteenden som tar form i ständigt växlande situationer som ger friheten en innebörd.


Om det är fallet att visioner och strategier bör ta form under handlingen och via de faktiska deltagarna, individerna, så är all förutsägande försök och visioner överflödiga och dömda till misslyckande? Visioner måste alltid finnas men problemet med flertalet av de hittillsvarande visionerna om det framtida samhället är att de för det mesta är fastlagda, har ett eget liv och är blinda för både de konkreta situationer som utlöser varandra och för de faktiska individer som steg för steg skulle utifrån egna personliga val i förhållande till sin situation agera. Med andra ord är problematiska framtidsvisioner individs- och situations-oberoende.


En organisation som värnar om individers frihet ska sätta individer och deras aktiva roll i centrum. Det är just dessa individer som ska vara de faktiska aktörer som ska skapa och utveckla sina visioner, både i teori och i praktik. Varje ledarskap och inflytelse av olika slag är ett hinder för individers fria associationer mot ett fritt samhälle och ett fritt liv. Rädslan tillkommer ofta från de främsta ansvariga ledarna, eftersom det är deras idéer och visioner som skulle gå förlorad om kommandot överlämnades till andra, till individerna. Då skulle resultatet vara vad som helst, dock inte det som just ledarna hade drömt om.

Den fria individen och det fria samhället kan inte bli en verklighet genom stränga scheman och stadgar som till exempel de hittillsvarande kommunistiska och socialistiska grupper lagt fram. Lösningen kan vara ett radikalt tänkande. Alla program och strategier ska växa fram genom gruppmedlemmarnas aktiva deltagande. Skillnader mellan gruppmedlemmarna, vad det gäller, kunskap, färdighet, motivation, intelligens, intressen och prioriteringar, är ett faktum som aldrig kan försvinna. Dessa skillnader kan ha olika orsaker: yttre orsaker, som skillnader i individernas situationer, och inre orsaker, som skillnader i individernas personliga och även biologiska egenskaper. Det finns inte heller någon anledning att jämna ut dessa skillnader. Individer får alltid vara olika i olika hänseenden. Det är därifrån individen blir unik och det är utifrån denna unika position hos individen som friheten får sin egentliga berättigande. Alla auktoriteter har alltid haft som sitt primära uppdrag just för att överbrygga dessa olikheter och förvandla individerna till homogena enheter för att kunna kartlägga dem och göra de förutsebara, i syfte att hantera dem.

Olikheter hos medlemmarna i en grupp kan bejakas som mångfald i tillgånar. Den som besitter lägre teoretisk kompetens, kan i stället se saker från annat perspektiv, sitt perspektiv, och berika gruppen genom andra eventuella fördelar. I en icke hierarkisk grupp, utan ledare, bleknar tyngden på expertis och genialiska begåvningar och individen får sin status och plats efter det han är. Har man nått det stadium har gruppen nått sitt mål. I en grupp utan ledare sänks kravet på ett fåtal och höjs i stället på alla, så att en ”mindre kompetent” stannar inte alltid där han en dag varit och kommer att utvecklas vilket i sin tur utveckla det gemensamma.


En gräsrotsorganisation ska vara ett exempel på det nya fria samhället i miniatyrform, där tanken om civilisering och tämjande av individerna förlorar sitt berättigande och huvudansvaret förflyttas till individerna. Det stora samhället, det djupa arvet från egendomen kommer utan tvivel spela sin roll, inte minst genom själva individerna. Men det viktiga är att i varje steg kunna ge friheten det rum den behöver. Vägen till friheten och det fria samhället kan vara en färd full av oberäkneliga, överraskande äventyr, en historia av upprepade misslyckanden och förtvivlan, men samtidigt en historia av små och stora framgångar och glädjande upplevelser som är individernas egna. Friheten kan enbart upplevas under resan till friheten. friheten är individers kamp med egna villkor.


Det framtida samhället kan vara ett samhälle även för kommande generationer. Frågan är hur stort inflytande dagens ledare och gårdagens filosofer ska ha över de liv och de individer som inte har kommit i världen.


Tillbaka till strukturalismen


Den strukturalistiska tankegången lider, utifrån vårt perspektiv, av allvarliga brister: Den är en reflektion av den alienerade och förtingligade situation som är påtvingad uppifrån. Den sanning strukturalismen kartlägger och är inlåst i, är bara halva delen av det hela. Strukturalismen formulerar och helgar auktoriteten. Den saknar kontinuitet i sin framställning och tolkar historien som en mängd fastlagda samhällssystem som bara kommit efter varandra. I sin förklaring återberättar strukturalismen allt det omedelbara, synliga men kan inte förklara hur den ena struktur leder till den andra. Inom naturvetenskapen har man förklaringar på hur säsongerna kommer efter varandra och vilka naturkrafter som är inblandade. Men samhällsutvecklingen kan inte förutsägas på samma sätt. Man kan avläsa tendenser i samhällslivet och ana eller förutsäga vissa tveksamma riktningar, men det hela kommer alltid inom ramen för sannolikheter, eftersom samhället befolkas hela tiden av nya generationer och det handlar mycket om vad de kommer, utifrån sin situation och sin unika personlighet, att känna och tänka. Mycket av dessa känslor och tankar brukar vara färgade av och formade i givna strukturer, men det finns alltid otaliga tendenser i mikronivå inom ”de överskridande individerna” i samhället som lever i bakgrunden och till och med trotsar allt det etablerade. Annars behövde auktoritära strukturer inte sätta i verket sådana gigantiska resurser för att kuva och manipulera. Det är ett faktum att strukturerna möter motstånd.

Som historien vittnar, även om det inte var individers visioner som formade de etablerade strukturerna, men dessa visioner har alltid varit samhällets avgörande krafter att skapa all rörelse. Man kan även formulera så att själva strukturen är individers egna verk, många gånger i alienerade former. Ett av de senare historiska exemplen är kapitalismen. Djupt inne i det auktoritära jordbrukssamhället fanns det andra livsformer, filosofier, individuella drömmare som avskydde sin situation, utmanade status quo och arbetade för att skapa nya rum för sina drömmar och handlingar som egentligen inte var tillåtna.


nick@belmon.info